Följ med e-post

torsdag 17 december 2009

Olika faser i sorg och kris

För att lära sig förstå sina egna och andras reaktioner i sorg eller kriser av olika slag kan detta kanske vara till hjälp?
Det här är samma indelning som sjukvården och präster/diakoner använder vid svåra krisreaktioner.
Sorg och kriser drabbar oss alla någon gång under livet. En närståendes död, arbetslöshet, sjukdom, ekonomiska problem. Anledningarna kan vara många.

Chockfasen
Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas - en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.

Reaktionsfasen
Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan "Varför?" upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.
Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt".

Projicering - någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Bearbetning och Nyorientering
I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt.

Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter.

Under nyorienteringen klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.
Skicka en kommentar